Äntligen!

Efter veckor av återkommande förkylningar så är träningen igång. Trodde att orken var begränsad så här i början. Visserligen har jag tagit det lugnt men det känns att kondisen finns där. Dubbdäcken funkar bra. Nu är asfaltsvägarna torra och fina, så då känns det fel att köra på dubbar. Istället har jag plockat fram min Crescent Hamra. Utmärkt hybrid med bra utväxling, 3 x 8 växlar, med stor 48 klinga fram. 28 tums däck, stänkskärmar och MTB styre. Blir bra med lite landsvägskörning!

Inkörning av dubbdäck

Efter veckor av förkylning så är det nu dax för att köra in dubbdäcken på asfalt. Känns dock litet tråkigt att bara cykla på asfalt. Men det är ju likadant när man kör in dubbdäcken på bil. Lugnt och sansat i 50 mil så sitter dubbarna. Har även monterat lampor på cykeln. Bakljus kör jag med även dagtid för att synas i tid under gråa och mörka dagar.

Inkörningen går till så här:

För att dubbarna inte skall lossna skall du ”köra in” dina däck på asfalt, minst 40 km, gärna mer. Undvik häftiga accelerationer eller kraftiga inbromsningar under denna period.

Under tiden du kör in däcket eller om cyklar på isfritt väglag skall du pumpa däcket till maximalt tryck så får du lägre rullmotstånd och minskat oväsen från däcken.

För att få bästa fäste på is och hårdpackad snö skall du ha lågt lufttryck i däcken.

Vinterrustad cykel

Nu är vinterdäcken på och stänkskärmarna monterade. Kort test i vår snöiga backe och se - det funkar. Så fort förkylningen är borta, och och det mesta av snön, blir det till att köra igång träningen igen.

Det här med däck är intressant. Finns ju så oerhört mycket att välja mellan. Skulle köpa nya däck till Coyoten på Sportson. Man rekommenderade Continental TourRide. Blev jag inte nöjd med. Noll grepp när det bara är lite lerigt på stigen. Dessa hamnade istället på Sleipner som ju normalt går mest på asfalt. Kom istället över gamla Nokian Ultra Tour. Slitbanan i mitten är ganska lite mönstrad. Däremot på kanterna är klackarna rejäla vilket gör att man får bra grepp i leran. Dessa däck passar utmärkt på min 45 km långa slinga där kanske 7-8 km går på asfalt.

På Parkpren sitter Yeti/IRC For racing only, gamla som gatan, säkert 20 år, men ser oerhört fräscha ut. När de tackar för sig måste jag hitta något liknande.

Nu är det förkylt!

Tänker inte bara på valresultatet;-) Snuva och halsont har gjort att cykeln få stå några dagar. Under tiden kan jag göra lite researcharbete på sträckan Hammersta - Nynäshamn.

Dubbdäcken har kommit och ligger på posten. Beställde från Cykelkraft.se. Skall hämta dem idag och montera. Väljer att lägga dom på en Crescent Sleipner. En mycket trevlig cykel med 24 växlar och 26 tums hjul.

Dax för dubbdäck!

Ska cyklingen fortsätta i vinter är dubbdäck ett måste. Kommer att testa Schwalbe Marathon Winter. Har tidigare aldrig kört på vintern så det blir en spännande upplevelse - kanske...
Väljer även bort SPD pedalerna och kör istället med vanliga.

Gamla körvägar 1

Att följa gamla körvägar är ett spännande sätt att upptäcka historien. Jag kallar det körvägar för att man körde med häst och vagn på dessa innan bilismen kom. Att idag köra på dessa vägar, ja då passar MTB utmärkt eftersom vägarna kan vara och är både igenväxta och eftersatta i underhåll. Jag har valt att försöka ta mig från Västerhaninge söder om Stockholm till Nynäshamn. Till min hjälp har jag gamla kartor och en smula fantasi. Och förstås milstenar, dessa förträffliga markörer hur vägarna var dragna. På den ekonomiska kartan från 1951 är dessa utmärkta med Ms. På Generalstabskartan från 1873 markeras milstenarna med ett sträck över vägen. Trodde först att det betydde vägbom, men så är alltså inte fallet.

Min cykelfärd börjar som sagt i Västerhaninge. Startar man från Västerhaninge kyrka kör man söderut förbi Ribby. Vid Ribbylund tar vägen av mot Fors gård. Precis när man svängt kan man se min färds första milsten.

Den anger att vi är en halvmil från den tidigare som står vid nuvarande Dalarövägen. Den står en bit från nuvarande dragning av vägen. Tidigare var där ingen korsning utan vägen gjorde en naturlig böj. Efter några hundra meter när man passerat först det gamla bussgaraget och sedan Fors gård samt kört över Vitsån, går en grusväg upp till höger, till Berget. Denna väg leder så småningom ned till grinden till Berga gård. Idag finns bara stolparna kvar, som ett malplacerat bygge mellan gamla Rv73 och nuvarande Rv73, dvs motorvägen.

Efter ytterligare några hundra meter tar man av till vänster och kommer in på gamla Rv73, numera Lv545. Vid busshållplatsen Näringsberg finns en tunnel under motorvägen. Vägen heter Ganstabergsvägen. Där kör man in och letar sig fram till Ganstavägen vilken svänger till höger.  Ganstavägen är den äldsta delen vägen söderut. Precis när man kommer ut på gärdet står den där, milstenen som säger att vi är tre mil från Stockholm. 

Och strax till vänster går vägen till Näringsberg. Idag har Amfibieregementet stängt av vägen fram till herrgårdsbyggnaden Näringsberg.

Efter några tramptag kommer man fram till vägen som går ner till Söderby brygga och Almåsa. Man tar vänster på den och när man kommit över krönet finns en liten stig ner till höger. Här torde vägen ha gått vidare. Man passerar Fållbrunna mangårdsbyggnads vackra fasad och fortsätter förbi skylten återvändsgränd. Vi är nu på den gamla körvägen. Vägbanken är rejäl som det kommer att visa sig att den är på många ställen. 

Körvägen leder fram till den gamla gården Åfiske, eller Åfisket som det står på den gamla kartan. Man kör över gården och svänger ned till höger mot lv545 igen. Man fortsätter till vänster på den och passerar den gamla skolan i Östnora och som ligger på vänster sida. När man passerat det sista huset på höger sida fortsätter körvägen direkt ned till höger. 

Man passerar över den gamla träbron och fortsätter uppför backen mot Västnora. Mitt i backen står nästa milsten som säger att vi är en kvarts mil från tremils-stenen. Det var egentligen denna sten som väckte mitt intresse för hur det såg ut förr, innan asfaltsvägarna anlades. "Varför står denna sten på en plats vid en gammal grusväg?"

Här är vägen farbar ända fram till Fredriksborg. Idag finns där en y-korsning som om man kunde ta vänster, så skulle man komma ned till körvägen på andra sidan lv545. Istället har jag svängt till vänster ned på asfaltsvägen för att komma ned till länsvägen. Nere i svackan syns den gamla körvägens bank tydligt på vänster sida. Till höger på bilden syns nuvarande länsväg.

Den är dock svår att cykla på då det i slutet av den har växt upp en hel del sly. Efter passering av Häringe grindar, återfinns stubben av en gigantisk ek vilken enligt lokala källor varit i vägen för många fordon. Kreuger torde ha fördats denna väg från Stockholm till sitt Häringe slott som var i hans ägo innan kraschen på 30-talet.

Direkt efter bergsklacken på vänster sida går körvägen in. Här är vägbanken lätt igenväxt men en helt klart cykelvänlig.

Här passerar man det gamla Fiskartorpet på vänster sida och Tegelbacken på höger. Vägen blir så småningom en del av Hemfosavägen där man i kurvan ner mot länsvägen tar av mot höger, förbi Ryttartorpet, mot Sotholmen. Tidigare huserade Länkarna här men efter Stockholm stads försäljning av Häringe Skog för några år sedan är Sotholmen nu i privat ägo. 

https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1709399 

Ännu tidigare var här provinsialläkarmottagning. Jag cyklade över gården och tog vänster mellan några ekonomibyggnader och kom återigen ut på den gamla körvägen. Här återfinns nästa milsten. 

Jag är nu halvmilen från Ganstavägen.

Efter en felväxling i den branta uppförsbacken mot Lillbacken, ledde jag cykeln upp till krönet. Enligt kartan vek vägen kraftigt ned mot vänster igen. Ser dock naturligt ut om man betraktar det som finns kvar av igenvuxen väg. Enligt en lokal källa har körvägen dock fortsatt upp förbi gården Lillbacken. Här bodde Ivar Lo-Johanssons föräldrar på bottenvåningen i den gamla parstugan från 1840-talet, innan de flyttade till Ådala, där Ivar så småningom föddes.

Nere på länsvägen igen trampar jag vidare uppför Storbacken som vi numera kallar den sega backen upp till Landberga. Här uppe ligger den gamla vägbanken på vänster sida om vägen. Körvägen blev sen korsad av länsvägen för numer är det skyltat Gamla Hammerstavägen.

Här finns till och med vägräcke. Körvägen slutar någonstans på privat tomt. Så efter hundra meter går vägen in mot Ådala. Man följer vägen in mot Ådala och när man passerat ån tar man vänster för att komma till länsvägen igen. Men alldeles innan korsningen tar man höger upp mot torpet Solskenet. Här uppe har vi nästa milsten. 

Vägen fortsätter ned till Hammersta gård. Nästa etapp går alltså från Hammersta till Nynäshamn.

Cykel i Vasan

Ett val inför Cykel Vasan var vilken cykel skulle jag ta? Pålitliga Coyoten eller den betydligt lättare Parkpren? Valet var svårt. Så här i efterhand valde jag helt fel. Gick på vikt. Tyckte det verkade vara det enda riktiga. Så lätt cykel som möjligt. Två problem: först tekniskt. Det verkade som bakväxeln fick sig en smäll vid transporten till starten i Oxberg. Skall inte skylla på nåt men jag försökte emballera så bra som möjligt innan den lastades på lastbilen. Måste ha fått sig en törn där.

Växlingarna funkade inte varför jag hela tiden upplevde fel motstånd. I och för sig hade jag fram till dess alltid gått på tunga växlar men med en lägre kadens. Nu har jag fått ordning på växeln så att den funkar perfekt. Problem nummer två: mitt krängande i uppförsbackarna. Och med det onödigt tapp med ork eftersom inte bakdäcket bet i underlaget.

Sedan Vasan har jag lagt om cyklingen totalt. Sitta ned oavsett motlut. Lätt växel och en liten tillbakalutad sits, allt för att pressa bakhjul mot underlaget. Och se, det går fasen så mycket bättre. Och till nästa Vasa blir det Coyoten. Och innan dess kanske MTB Vättern, får se...